Tunga Känslor

Har inte sovit så bra någon av oss inatt. Känns inte alls roligt just nu, mycket tankar och känslor i huvudet. Har varit riktigt omtumlande dygn.Vi har legat och hållit om varandra och hållit handen- känns bara så bra att vara nära. Det är tungt att ta in alla nya tankar.
 
Vännerna ringer och SMS.ar- känns så bra att inte vara ensam i allt det här tunga- de är ovärdeliga för oss och kommer att vara framöver. Just nu är allt väldigt nytt för oss och vi vet inte själva om vi behöver sällskap eller om vi behöver vara själva. Det går stundvis bra att träffa folk, och stundvis brister det och det finns ingen hejd på all ledsamhet. Det är stunden och tankarna som styr. Vi är båda så fulla med rädsla och oro- och jag vet att även våra vänner är ledsna och oroliga- är så glad för er allihop ska ni veta!
 
Vi jobbade båda några timmar idag. Det är tungt för oss och särskilt för Patrik som har fler arbetskamrater än mig- att träffa alla första gången, när de också vet hur ledsna vi är.
Jag har ju bara en arbetskamrat- Annie är ju nästan som en sambo för mig. Vi delar ju så mycket och är så nära. Var också väldigt känsloladdat att träffas idag. Men vi har pratat massor idag, och det känns bra- även om vi båda gråter emellanåt också.
Idag var det min tur att vara sällskap-dam när Patrik fick sjukvård i Stockholm. Det var hans ena öga som behövde ett ingrepp. Var skönt att få tid i bilen och ventilera lite av våran arbetsdag och tankar. Märks att vi båda har tänkt och styrt upp lite praktiska saker på våra egna håll.
Patriks "operation" gick bra och vi bestämde oss för att åka till Henrik och prata med honom på vägen hem.
Just samtalet med Henrik kändes extra viktigt. Ville vara extra stark och hålla ihop ordentligt. Det är också just Henrik som är en av de känsligaste tankarna. " Tänk om jag inte får vara med"?
Vi fick en bra stund tycker jag, även om jag också blev lite ledsen i något ögonblick- men det är vi ju allihop.
Jag blev ledsen när jag tittade på mina fina killar borta vid kassan- och då kom just den där rädslan om att kanske inte få vara med. Är ju på tok för ung för att vara rädd för att dö! Känns inte rättvist någonstans.
 
Kändes egentligen inte alls bra att köra hem Henrik till sin lägenhet och lämna honom själv där. Idag är ju den kvällen han fick den dåliga nyheten- och det är jobbigt att inte veta hur han mår helt. Vi kramades mycket och har också haft lite SMS-kontakt under kvällen. Är ändå bra att han vet- känns lite konstigt annars eftersom vännerna vet.
 
Kroppen har nog stängt av lite i chocken. Känner mig inte alls hungrig. Tvingar mig att äta ändå. Har bestämt mig för att jag ska sova på nätterna framöver, äta ordentligt och träna bra för att hålla mig stark och i bra kondition. Det känns jätteviktigt.
 
Fått flera goa samtal och SMS under dagen- de betyder jättemycket och ger kraft! Känner mig absolut inte ensam- det är skönt.
Är också så glad över att ha världens bästa man vid min sida- hjärtat är alldeles fullt av kärlek till honom- och bannemej ska jag bli gammal med den mannen. Något annat finns inte!
(Hamburgare på BurgerKing och allvarliga samtal- så blev det idag)
 
 

Tisdag 22 januari- Biopsi

Annica och Cissi kom och åt lunch med mig och Annie precis innan jag åkte iväg till Stockholm för provtagningen. Så känslofullt att träffa alla- men också skönt att få prata och gråta tillsammans.

Jag och Patrik åkte iväg mot Stockholm igen denna kalla, soliga och vackra vinterdag. Själva provet gjorde ganska ont men gick väldigt fort. Hade trott att provsvar skulle dröja en vecka- och blev därför väldigt förvånad när vi skulle få svar efter 45 minuter. Vi promenerade lite i omgivningen för att slippa sitta still i väntrummet.

Den här gången följde Patrik med in till läkaren, kändes väldigt skönt att han var med!

CANSER! Vilket laddat ord! Så mycket känslor som bara kommer över en. Idag kände jag mig ändå mer samlad och förberedd än jag gjorde dagen innan. Kunde ställa frågor och följdfrågor och kunde ta in informationen ganska bra. Blev dock både yrslig och svettig på slutet- det var nog chocken som slog till. Känns ändå väldigt overkligt och konstigt och lite som att det inte handlar om mig.

På vägen hem var vi såklart väldigt ledsna och chockade. Vi satt mycket bara tysta och lät känslorna ta tag i oss. Funderade nog mycket på varsitt håll. Endel praktiska funderingar och lösningar pratade vi om. Riktigt tung resa- men ändå skönt att sitta tillsammans i mörkret och bara vara.

Vi hade under kvällen väldigt bra samtal, där vi pratade om våra rädslor och tankar. Just nu är vi i en rigtig chock och depp-period- och det kommer vi nog att vara i några dagar. Sedan ska andra känslor få ta större plats! År väldigt glad över att vi kan prata och sätta ord på våra tankar- även om det inte är alldeles enkelt.

Jag kände ett jättestort behov att få prata med alla våra nära vänner såhär direkt. Satt därför och ringde runt och hade många känslofulla samtal. Vi har så mycket bra vänner och det känns jättebra att ha dem med i processen- det måste vi! Är otroligt lyckligt lottade som har dessa vänner. Mycket tårar och bra samtal blev det ändå.

Har inte pratat med Henrik än, och det känns som att vi måste ladda lite för det samtalet. Vill vara stark i det samtalet och inte brista som jag har gjort med alla vänner. Men vill också ta det samtalet väldigt snart.

Mamma och pappa ska jag prata med när de kommer hem- och det samtalet känns inte heller lätt- där kommer jag att brista och jag tror att mamma kommer att se min ledsamhet innan jag hinner säga något. Skulle helst vilja hinna prata lite glada saker och prata om deras resa innan vi går in på det här tråkiga, men vi får se hur det går.

Patriks familj ska vi prata med när vi har pratat med mina föräldrar. Känns bra om vi får samla oss lite innan vi berättar för dem.

 

 

 

Inte som jag väntat mig...

Måndagen i Stockholm blev inte alls som jag hade föreställt mig. Var så säker på att dagens ultraljud skulle visa på en muskelskada, att jag skulle skickas hem med starkare Voltaren och att det inte skulle vara något att oroa sig för. Så blev det inte alls.

Jag fick göra både mammografi och ultraljud. Det var under ultraljudet som min obehagskänsla blev verklig. Har en förmåga att hänga med i alla undersökningar och försöka att analysera allt själv. Det var bilderna på skärmen i kombination med sjuksköterskans frågor som fick mig att bli orolig på riktigt. Kände mig både ledsen och rädd när jag kom tillbaks till Patrik i väntrummet. Vi fick vänta en stund innan jag fick komma in till läkaren igen.

Han berättade att man såg en tumör och att jag behövde komma tillbaks imorgon igen för att göra en biopsi med cellanalys. I nuläget visste man inte om det var godartat eller elakartat. Jag var redan så orolig och hörde nog inte allt. Det bara brast och alla känslor tog över.
Han berättade att jag måste ställa in mig på någon slags behandling.
Läkaren var väldigt bra och förstående och vi gick ut och pratade med personalen på provtagningen innan jag återvände till Patrik.

På något sätt känna det bara väldigt tomt och ledsamt. Var riktigt ledsen delar av hemvägen och vi var båda mycket tysta och inne i våra egna tankar. Samtidigt så hade vi inte fått ett dåligt besked- men inget bra heller.

Mamma ringde under vår hemresa. Kunde verkligen inte svara. De befinner sig på Kanarieöarna på semester och kommer hem på söndag. Mamma skulle höra direkt att jag var ledsen- och det känns bara så onödigt. De skulle inte alls kunna njuta av sina dagar därborta- och det vill jag verkligen att de ska få göra. Skickade ett SMS till mamma istället med en liten nödlögn. Får berätta när de är nära istället.
Annica, Annie och Cissi ringde och jag grät och försökte förklara.

Vi tillbringade måndagskvällen hemma vid Guldbaggegalan med gott fika. Vi kom överens om att det var bra att jag fick komma tillbaks redan imorgon. Jag tänkte att jag kunde åka själv för provtagningen- men Patrik stod på sig och ville vara med som stöd. Det kändes faktiskt bra att han ville det.